Great performance art called life

In a few days I will go through a huge change in my life. I am leaving Sweden, where I have been living for last 12 years to move to California, USA.

After a year of hard work, I now finally have a beautifull Permanent Resident Visa (aka Green Card) in my passport. And it is time to cut the bonds and leave everything that my life contained of for last 12 years behind me.

I will try to post new blogs about my California experience continually. This is probably the craziest thing I have ever done in my life. And it can go both ways.

Kvällspromenaden

Hej.
Hej?
Ja, alltså, jag letar efter min röst.
Jaha?!
Ja. Jag kan inte komma in. Måste gå vidare.
Oki?
Hej då.
Mannen skakade bara lite på huvudet och funderade om han skulle viska idiot, men lät bli. Idioter kan vara farliga. Han såg på den främmande mannens ryggtavla när han skyndade ut ur hans gård, och stängde sen dörren.

Staden var kvällsöde, som de svenska småstäderna tenderar att bli efter klockan 6 på kvällen. De människor som var ute var tydliga med att kommunicera ut att de var på väg någonstans. Mannen som letade efter sin röst undrade vart han skulle leta härnäst. Det var lite småkyligt på gatan så han gick in i den första öppna lokalen. Det råkade vara pizzerian "Istanbul".
En mörkhårig ung man i en vit t-short med röda och gula fläckar jobbade med ett stycke deg på en mjölad yta. Utan att titta upp sa han:
Ja tack?
När inget svar hade kommit på några sekunder tittade han upp, med ryggen fortfarande krökt över disken, men sa inget.
Jag letar efter min röst.
Vill du äta?
Ja. Vet du var min röst är?
Nej. Vad vill du äta?
Jag vet inte. Jag mår ingen bra.
Pizzabagaren hade nu kavlat ut degklumpen till en pannkaksstor pizzabotten. Han torkade svetten och lämnade små klumpar av mjöl och svet i hårbotten:
Vill du prata med mamma? Hon kanske vet nåt. Hon vet alltid var mina borttappade saker är.
Ja. Kanske det. Hon kanske vet var min röst är.
Kom runt då.

Mannen som letade efter sin röst rundade pizzadisken och följde efter den unga pizzabagaren, förbi pizzaungarna, förbi hyllorna med de stora tunnorna med blöta champinjonskivor.
Gå genom dörren, upp för trappan, och sen första rummet till vänster. Hon sover där.
När dörren stängde sig bakom mannen som letade efter sin röst, upptäckte han att den inte fanns någon ljus i trappuppgången. Han gick uppför trappan ett tag sen slog han med huvudet i någonting. Började känna runt med händerna, det verkade finnas väggar överallt. Försökte gå bakåt, men hans ryg stötte ihop med en stenvägg. Kall var den också. Mannen stod still ett par sekunder, snurade runt sen med händerna utsträckta och kände på väggarna. Satte sig försiktigt till slut i en stol.

Snarkningarna var kraftiga och oregelbundna. Det lät som om de kom uppifrån, men mannen var inte riktigt säker. Han satt skönt och bekvämt, här var det varmt till skillnad från ute på gatan. Han lutade huvudet mot stenväggen och somnade.
Vem du?
Uppvaknandet var abrupt, mannen öppnade ögonen, men det tjänade ingenting till. Han kände en fet och mjuk hand runt sin underarm.
Är du mamma?
Vad vill du?
Vet du var min röst är?
Hur ser den?
Jag vet inte. Men den var kraftfull.
Det illa. Kraftig röst ibland kanske rädd, kanske viktig.
Jag vet inte. Jag minns inte. Jag ser inget heller.
Ögon borta?
Han kände efter i ögonhålorna. Fingrarna sjönk in några centimetrar.
Borta.
Inte bra sova här. Masken suger ut ögonen.
Har masken min röst också?
Har du sovit här förut?
Ja.
Mannen hörde inget svar.

Imagination

Everything we see, hear or feel is an interpretation of the reality. Our mind is a great interpretor which tells us what is happening around us. However, we have a possibility to change and form the interpretor, so that the story we are being told is better aligned with the story with think we ought to hear.

Given that this is true, here is my question. If we believe that something has happened, hasn't that happened than? If I go out and see the rain, and feel the raindrops, isn't it raining for me? Even though it maybe is dry as in desert? If I see and feel the rain, the truth for me is that it is raining, no matter what anybody else says.

What is real? How much of the lives that we live is a real, solid thing, that can not be affected by the interpretation, and how much is an interpretation?

And isn't the perfect way to happiness just fooling your self into believing that you already are there?

How to build an discussion forum

I spoke to Aner at lunch today, and he had a good idea. He wanted to build a system of rules that would moderate and lie as a ground to all future discussions. I agreed with him that it would be a great thing to have, but said that maybe the right way to go would be to define a forum by discussing and not before the discussion it self.

However, students were miserable and lunch was 2 chicked drums and 3 kilos potato. And we talked about zen and becoming free and about being chicken again.´

Let's see if this blog can be a place to put things in writing and develop a framework where interesting discussions can take place.

Bah.