Kvällspromenaden

Hej.
Hej?
Ja, alltså, jag letar efter min röst.
Jaha?!
Ja. Jag kan inte komma in. Måste gå vidare.
Oki?
Hej då.
Mannen skakade bara lite på huvudet och funderade om han skulle viska idiot, men lät bli. Idioter kan vara farliga. Han såg på den främmande mannens ryggtavla när han skyndade ut ur hans gård, och stängde sen dörren.

Staden var kvällsöde, som de svenska småstäderna tenderar att bli efter klockan 6 på kvällen. De människor som var ute var tydliga med att kommunicera ut att de var på väg någonstans. Mannen som letade efter sin röst undrade vart han skulle leta härnäst. Det var lite småkyligt på gatan så han gick in i den första öppna lokalen. Det råkade vara pizzerian "Istanbul".
En mörkhårig ung man i en vit t-short med röda och gula fläckar jobbade med ett stycke deg på en mjölad yta. Utan att titta upp sa han:
Ja tack?
När inget svar hade kommit på några sekunder tittade han upp, med ryggen fortfarande krökt över disken, men sa inget.
Jag letar efter min röst.
Vill du äta?
Ja. Vet du var min röst är?
Nej. Vad vill du äta?
Jag vet inte. Jag mår ingen bra.
Pizzabagaren hade nu kavlat ut degklumpen till en pannkaksstor pizzabotten. Han torkade svetten och lämnade små klumpar av mjöl och svet i hårbotten:
Vill du prata med mamma? Hon kanske vet nåt. Hon vet alltid var mina borttappade saker är.
Ja. Kanske det. Hon kanske vet var min röst är.
Kom runt då.

Mannen som letade efter sin röst rundade pizzadisken och följde efter den unga pizzabagaren, förbi pizzaungarna, förbi hyllorna med de stora tunnorna med blöta champinjonskivor.
Gå genom dörren, upp för trappan, och sen första rummet till vänster. Hon sover där.
När dörren stängde sig bakom mannen som letade efter sin röst, upptäckte han att den inte fanns någon ljus i trappuppgången. Han gick uppför trappan ett tag sen slog han med huvudet i någonting. Började känna runt med händerna, det verkade finnas väggar överallt. Försökte gå bakåt, men hans ryg stötte ihop med en stenvägg. Kall var den också. Mannen stod still ett par sekunder, snurade runt sen med händerna utsträckta och kände på väggarna. Satte sig försiktigt till slut i en stol.

Snarkningarna var kraftiga och oregelbundna. Det lät som om de kom uppifrån, men mannen var inte riktigt säker. Han satt skönt och bekvämt, här var det varmt till skillnad från ute på gatan. Han lutade huvudet mot stenväggen och somnade.
Vem du?
Uppvaknandet var abrupt, mannen öppnade ögonen, men det tjänade ingenting till. Han kände en fet och mjuk hand runt sin underarm.
Är du mamma?
Vad vill du?
Vet du var min röst är?
Hur ser den?
Jag vet inte. Men den var kraftfull.
Det illa. Kraftig röst ibland kanske rädd, kanske viktig.
Jag vet inte. Jag minns inte. Jag ser inget heller.
Ögon borta?
Han kände efter i ögonhålorna. Fingrarna sjönk in några centimetrar.
Borta.
Inte bra sova här. Masken suger ut ögonen.
Har masken min röst också?
Har du sovit här förut?
Ja.
Mannen hörde inget svar.